Älskade lilla vän.

Trodde inte att jag kunde gråta mer över Ketty efter att ha suttit vid hennes säng och hållt om henne under hennes sista andetag. Eller när jag efter att hon gått bort suttit kvar och klappat hennes lilla kropp i flera timmar. Eller när jag vaknade dagen efter och direkt kände att hennes närvaro saknades när hon inte låg på mattan nedanför min säng där hon brukar lägga sig någon gång under natten efter att ha gått och lagt sig bredvid mamma för att få vakna med mig. Eller när vi lade hennes kalla, pälsklädda kropp i ett hål i marken. Och sedan täckte henne med jord. Men 15,5 år av gränslös kärlek och aldrig ifrågasatt trofasthet, 15,5 år av att hon alltid funnits där, alltid, alltid, alltid, 15,5 år av ett leende hundansikte som älskat dig oavsett om du varit en trotsig 7-åring, vilsen tonåring eller vuxen 22-åring... det går inte att komma över. Och nu rinner mina tårar igen. En del av mitt hjärta har gått sönder och kommer aldrig kunna ersättas igen.

Kommentera här: