Share a Coke with...

Fy, vilken snäll sambo jag har. Under förra inläggets skapande kom han hem med en Coca-Cola med mitt namn på. Första gången jag ser en sån! Och Cola som är så trevligt att dricka när man är sjuk. Bra grejer.
 
 

sjukling

Är sjuk. Och har varit det sedan jag kom hem från midsommarfirandet i måndags. Var ett par sjujäkla bra dagar och det såg såklart karma-guden till att man fick sota för. Talar inte om en gigantisk bakfylla nu eftersom alkoholen flödade måttligt nedför min strupe (som vanligt), men kan ha upplevt 2014 års bästa helg. Igår kunde dock inga minnen rädda mig, hur underbara de än må vara, när jag låg inne hela dagen med feber och hosta. Har missat flera fina date:er på grund av detta tillstånd - en mexikansk afton igår, en utgång med Mickis idag och ett snabbt besök hos mami däremellan. FY FAN, VAD GOTT MED MAMMAS MAT. Har dock haft Nefertiti som sällskap idag, hon har varit gosigare än vanligt. Vet inte om det beror på hennes eller mina hormoner. Vi kan vara PMS-flickor båda två.
 
 

Avancemangstankar...

Kom av en slump in på en kompis Facebook-sida och kollade igenom hennes senaste bilder. Massa, massa handboll. Matchbilder, träningsbilder, bilder på laget. Fan, vad sugen jag blev på att spela handboll. Och inte bara handboll i sig, utan RIKTIG handboll. På hög nivå, när läktarn är fullsatt varje match och folk vet vem du är. Där matcherna inte bara är ett trevligt helgnöje utan ett tillfälle att få krossa motstånd som man går och längtar efter hela veckan.
 
Levde ett sådant liv för flera år sedan. Tärde mycket på en, åt upp mycket av ens tid, många gånger tog det emot att åka till hallen. Men det var värt det, så länge man såg resultat av det i form av vinster, grymma mål och helt jävla underbar team spirit. Med tiden försvann dock vinsterna och de grymma målen uppskattades inte lika mycket när man låg under i matchen. Team spiriten försämrades. Sedan, i typ 16-årsåldern, blev det ett tränarbyte och ett helt annat syfte med att spela handboll: att ha kul. Och jävlar, vad kul vi hade det. Och jävlar, vad jag kände att jag utvecklades spelarmässigt.
 
På sista tiden har dock det roliga med handbollen försvunnit i samma takt som standarden på våra prestationer har sänkts. Fick "erbjudande" om att börja spela i ett Division 1-lag till hösten tidigare i vår, en chans som jag inte gjorde något åt för att det för tillfället kändes som ett alldeles för stort commitment. Redan nu tar Division 3 och handboll 3 gånger/vecka väldigt stor del av min tid och ibland hinner jag inte ens det på grund av skolan. Och dessutom ville jag inte heller riskera att något jag tycker är så roligt skulle bli något jag tycker är jobbigt.
 
Men nu, efter att ha tittat på bildbevis från flera vänners högtspelande handbollsliv, känner jag att jag kanske ska ge det en chans till. Ge tävlingshandbollen en chans till. Frågan är bara hur jag ska göra. Erbjudandet från tidigare i vår står kanske inte kvar, men om det gör det - är det det laget som jag vill spela med? Det viktigaste är nästan att det klaffar rent socialt. Division 1 kräver dessutom ganska stort åtagande, mycket större än vad Division 3 gör. Och när man möter lag från Division 2 och ser vilken hög kvalitet det är på deras handboll, då kanske det vore snudd på hybris att gå till Division 1. Det största problemet är kanske att jag saknar både insikt och kontakter i hur det är i de olika lagen. Som sagt, om det inte funkar rent socialt vore det dödsdömt att byta lag. Älskar ju mina tjejer i fina, gamla Haninge HK och att byta dem mot ett gäng arroganta och osportsliga bitchar som i princip alla är yngre än mig (har ett särskilt lag i åtanke haha) vore så ovärt.
 
Vet inte ens om detta är något jag ens borde grubbla på. Det kan ju redan vara för sent. För sent för att byta lag inför nästa säsong, för sent för mig att avancera i den här åldern, för sent att hitta ett lag man kan växa in sig i. ÅH, VARFÖR SKA DET VARA SÅ SVÅRT? Kan ingen bara säga till mig vad jag ska göra, hur jag ska göra det och när jag ska göra det?
 
Gamla, goa Haninge HK f-92. På den tiden fanns inga frågetecken, allting var klockrent, uppenbart, självklart. Man visste vad som gällde och vad som förväntades. Inte en enda liten tanke gick åt att fundera på vad som var rätt eller fel - HHK f-92 var det enda rätta. Fan, vad jag vill spela handboll.